Borde väl egentligen skriva om Tokyo och det jag och pappa hittade på när han var här, men känner att jag måste skriva om senaste dagarnas upplevelser idag om det ska vara värt att skriva om. Som jag nämnt tidigare lämnade jag in mitt pass hos skolan i måndags för att få mitt visum “uppgraderat” till studentvisum. Det gick snabbt, så redan i tisdags kunde jag hämta ut ett fint litet Zairyu Card (在留カード), det vill säga mitt “residence card” som bevisar att jag bor här (mer än turist alltså). Det betyder också att jag slipper bära runt på mitt pass vart jag än går. Lite mer praktiskt med ett kort att ha i plånboken om man säger så (det är som ett bankkort i storlek). Fick även ett intyg på att jag är antagen på skolan och kommer studera där. Yay!
Nu när jag äntligen har mitt zairyu card kan jag alltså bevisa att jag bor här. Det betyder också att jag kan göra saker som korttidsbesökande inte kan. Saker jag gått och väntat på att göra. Igår bestämde jag mig för att skaffa mobiltelefon på ett eller annat sätt. Spenderade hela förmiddagen på att researcha vilka alternativ jag hade och vad det skulle kosta. Var osäker på om jag ville använda min egna mobil (som inte är så gammal, endast från förra sommaren) eller skaffa en ny japansk mobiltelefon. Faktum var att jag inte var säker på att jag ens kunde använda min “gamla” mobil här. Mitt första intryck av hur det fungerar här var att man tecknar ett abonnemang där telefonen ingår i månadspriset (olika dyrt beroende på hur fin telefonen är). Ungefär som hemma i Sverige alltså, på många håll. Hemma har vi dock alternativet att skaffa bara abonnemang utan telefon och sedan peta in ett SIM-kort i en separat köpt telefon.
På sätt och vis går det att göra så här också. Det är nog dock nästan endast till för oss utlänningar, för vad jag sett går det inte att köpa en telefon separat alls här. Japanska telefoner verkar vara låsta till respektive operatör och liksom vara bunden till abonnemanget man skriver upp sig på i exempelvis ett eller två år. Som tur är fungerar många utländska telefoner även på det japanska nätet, så det finns ett par varianter av abonnemang med bara SIM-kort för oss. Phew! Det enda vettiga alternativet om man vill ha både japanskt nummer och kunna surfa var dock b-mobile‘s スマホ電話SIM (sumafo denwa SIM). Det som är bra med det är att man kan välja olika nivåer beroende på hur mycket man tror att man kommer använda. Värt att nämna är att det finns en variant både för 3G och en för LTE, samt alla tre storlekar på SIM-kort (mini/normal, micro och nano). Tänker inte gå in mer på detaljer nu, men undrar ni något är det bara att fråga. Kan säga att slutkostnaden per månad hamnade på ¥3270 yen för min del. Billigaste alternativet för 3G-varianten var ¥2270 yen. Förvånansvärt billigt ändå, jämfört med andra priser jag sett.
Snart kan jag ringa~
Det kostade lite att köpa själva SIM-kortet också, men det var ungefär som en månadskostnad. Efter det fick jag gå hem och aktivera det på nätet. Lite klurigt må jag säga, då hemsidan var helt och hållet på japanska. Själva registeringsprocessen (fylla i info om mig själv och sånt) var dock helt okej, för när jag väl kom dit fanns det en exempelifyllning på icke-japanska att följa. Var också tvungen att ta kort på mitt zairyu card för att verifiera att jag verkligen bor här och så. Nu väntar jag bara på en aktiveringskod som ska komma via snigelpost. Hoppas den kommer imorgon~
Någon annan dag snart borde jag också få ett brev från mitt ward office. Vet inte vad motsvarigheten skulle kallas på svenska, men man kan säga att det är huvudkontoret för just den stadsdelen man bor i (och i mindre städer kallas det helt enkelt bara city office). Anledningen att jag gick dit idag var för att registrera vart jag bor, samt skriva upp mig på National Health Insurance och National Pension (obligatoriskt). Det var inga problem att hitta dit, men det var en bit att gå. Spöregnade också, men faktum är att jag föredrar det framför 30+ °C och stekande sol. Problemet var att hitta när jag väl var där. Vet inte riktigt vad jag hade väntat mig, men tre våningar med säkert 15 olika diskar (eller vad kallas det?) på varje kändes ganska mycket! Hittade först inte en enda skylt på engelska heller, vilket inte gjrode saken lättare. Fick leta lite bara, sedan hittade jag att det var andra våningen jag skulle till.
Väl där möttes jag av två snälla personer som delade ut kölappar till dom olika diskarna. Ingen av dom kunde dock engelska alls, så det var inte helt enkelt att få fram vad jag ville (och alltså vilken disk jag skulle till). En tredje person kunde dock hjälpa mig, som tur var. Langade fram både mitt pass och zairyu-kortet, som hon inspekterade och sedan sprang iväg med för att ta kopia på. Två minuter senare var hon tillbaks och skyfflade mig vidare till en annan disk i rummet bredvid. Dum som jag var tänkte jag inte på att jag inte var registerad som boende här än, så jag fanns väl inte med i systemet helt enkelt. Hon bad mig komma tillbaks när jag hade fixat det.
Lätt att bo i Kyoto?
Jotack, fylla i en blankett helt på japanska? Kände mig helt värdelös som inte var förberedd på detta. Hon bakom disken pekade först och förklarade vad jag skulle skriva i varje ruta, men det var inte helt enkelt ändå. Att skriva adressen i kanji har jag inte lärt mig ännu, så jag bad snällt henne göra det åt mig. Swish, swosh! Färdigt! Hela lappen ifylld åt mig, yay! :D Hon insåg väl att det skulle ta mer tid att stå och peka på varje ruta åt mig och försöka förklara vad jag skulle skriva och hur, så hon kikade bara i mitt pass och på zairyu-kortet och fyllde i resten åt mig. Behövde egentligen bara signera. Fick sedan vänta en kvart eller något på att mitt zairyu-kort skulle uppgraderas med min adress. Under tiden fick jag en väldigt bra bok att bläddra i lite ― “Easy Living in Kyoto”. I den stod allt om både National Health Insurance och National Pension, samt allt annat man kan tänkas behöva veta när man bor här. Dessutom var hela boken skriven på japanska på vänster-sidorna med samma text på engelska på högersidorna, vilket underlättade enormt när jag senare skulle försöka skriva upp mig på pensionsgrejen och mannen som hjälpte mig inte kunde engelska alls.
När jag återvände till National Health Insurance-disken efter att ha registrerat min adress fick jag skriva under på massa papper. Först visade det sig dock att mitt namn var för långt. Även om jag tog bort mitt andranamn var det fortfarande för långt, så dom bad mig skriva det i katakana istället. Om ni undrar heter jag alltså nu ヨハンソン パトリック! Tror i och för sig att detta bara var för mitt health insurance-kort, men ändå :) Nu finns mitt japanska namn officiellt någonstans.
Nästa problem som dök upp var för det första att hon som hjälpte mig fylla i adressregistreringslappen tidigare hade skrivit fel datum på när jag flyttade dit. Hon skrev visst 10:e mars istället för 10: maj, men som tur var rättade dom snabbt till det. Fick dock reda på att jag måste betala försäkringen från det datumet jag flyttade hit, inte från det datum jag registrerade mig. Hmm, knepigt, kunde ju inte ens skriva upp mig på den innan jag räknades som boende här. Aja, det handlade dock bara om en hundralapp extra eller så. Vanligtvis kommer det kosta mig ¥1800 yen i månaden eftersom jag inte har någon inkomst. Överkomligt ändå, trodde faktiskt att det skulle bli dyrare. National Health Insurance täcker alltså 70% av alla kostnader om jag skulle råka ut för något och hamna på sjukhus eller så. Ännu bättre är att min skola inkluderar tilläggsförsäkring för dom resterande 30% i skolavgifterna. Med andra ord är jag 100% täckt, så jag kan hitta på vilka vårdslösa saker jag vill. Haha, nejdå, ni kan vara lugna!
Sista momentet var att skriva upp mig på pensionssparandet. Han som hjälpte mig där kunde dock ingen begriplig engelska alls, men som jag tidigare nämnde kunde vi med hjälp av boken jag fått kommunicera lite halvt. Den täckte liksom dom svåra bitarna, resten klarade jag med den japanska jag redan kan. Fick först fram att jag måste ha ett intyg från skolan att jag verkligen går där för att kunna ingå i studentsystemet som gör att jag slipper betala när jag inte tjänar pengar. Hade ingen aning om att jag behövde ha med mig intyget, så det lämnade jag hemma. Ville inte riskera att blöta ner det i regnet som var. Som tur var kunde jag fiska fram namn, adress och telefonnummer till skolan, vilken dom ringde till för att bekräfta att jag kommer gå där. Phew, det löste sig ändå! Han förklarade sedan tillräckligt enkelt för att jag skulle förstå att jag inte har fått något försäkringsnummer (eller något nummer i alla fall) än, och att det kommer komma på posten om några dagar. Därför kommer jag behöva gå tillbaks dit nästa vecka när jag fått numret och göra klart det sista i den registreringen. Han behöll alla lappar vi fyllt i och jag skrivit under, så jag hoppas att det är samma gubbe jag möter när jag kommer tillbaks…
Nästa sak på listan är att skaffa bankkonto. Tänkte jag väntar med det tills jag har aktiverat mitt telefonnummer, för det känns lite sådär halvbra att skriva att det är mitt kontaktnummer innan jag kan använda det. Har visserligen redan gjort den fulingen på ward officet idag, men jag förstår egentligen inte hur dom tänker där. För att skaffa ett telefonnummer måste jag vara skriven här, men för att kunna skriva mig här behöver jag ha ett telefonnummer? o_O Makes no sense. Vet inte vad dom hade sagt om jag sa att jag inte hade någon telefon än, men jag tänkte att det var lika bra att skriva in mitt nummer direkt så att jag slipper gå tillbaks om några dagar och göra om processen, samt slippa krångla till det för dom. Kan inte tänka mig att dom någonsin kommer ringa mig ändå, men som sagt; vad gör man åt en sådan paradox egentligen?